Jag har föjt en tjejs blogg i över ett år, tror till och med att det närmar sig två år. Hon är en tjej på 20 år, som bor i Vadstena, gillar att fotar och som precis har börjat studera på journalisthögskolan. Hon är även Sveriges, om inte världens, största Lady Gaga fan - d.v.s. a little monster. Hennes namn är Linn Strelin.

 

Men det är inte det hon är känd för. Hon driver en av landets största hästbloggar. Hon startade bloggen 2010, efter en ridolycka med hennes förra häst Cappuchino. Då hon fick ridförbud i ett halvår. Året efter visade sig att Cappuchnio hade kissings spines, vilket har med ryggen att göra. Han behandlades som gjorde att han var ridbar i ungefär ett år till. Men sen i 2012, så kom det tråkiga beskedet - han var tvungen att avlivas. 

 

Några månader senare så skaffade hon sin nuvarande storhäst Oprah. Hästen som hon tävlar med. De har klarat av mycket och trots att Oprah inte är någon hopphäst i grund och botten, så har de kommit bra bit på vägen. Och om jag inte minns fel så har de tävlat upp till 120 cm. Trots lite motgångar då och då, så finns det ingen tvivlan om att de kommer gå långt i klasserna när de börjar kammar hem nollorna.

 

Utöver dessa två hästar som hon har haft och har, så ha(de)r hon även en ponny, Picasso. En söt liten dam på 11 år. Blev 11 år. Picasso var och är Linns bästa vän. Och det kan man förstå när man har följt bloggen så pass länge. Det finns ingen som kan ta fel på den. Picasso var världens gladaste och den mest livsälskande hästen - som jag förstått det på Linn. Hon älskade att hoppa och kunde gärna busa ihop det när hon kände för det. Flera hopptävlingar har de gjort under de sju åren som Linn har ägt henne. Kärleken som de gav varandra var helt otrolig. Man kände den rakt igenom datorskärmen. Även om Picasso varit en så pass livsnjutare så har det inte alltid varit lätt - hon har nämligen haft problem med sina ben. Hit och dit, dag ut och dag in. Men hon har aldrig velat visa det. Det är ren kärlek till Linn. En känsla av att hon visste att det skulle gå illa ifall hon visade det. 

 

Anledningen till varför jag skriver i dåtid är för att i onsdags kom dagen som inte fick hända. Dagen då Picasso var tvungen att somna in för alltid och fara upp till himmelen. Dagen som till och med jag fasade över. Den kom. Videon som hon la upp med klipp av Picasso (länkar den här nere sen) fick mig att bryta ihop totalt. Känslig som jag är, satt jag här och böla. Det finns inget värre än när ens bästa vän tvingas försvinna. Att alla goda personer/djur ska försvinna innan alla andra, det förstår jag inte. Livet är orättvist. Jag önskar inte ens min värsta fiende detta, för det är så otroligt hemskt. 

 

 

Jag önskar henne all styrka i världen. Och jag vet att hon kommer klara det. Även ifall det kommer ta flera månader. Så kommer hon att klara det. Hela hon är en stark person. Hon har sin familj, sina kompisar, Oprah och flera tusen läsare som stöttar henne. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta med bloggen, för även om hennes bästa vän - som även varit en stor del av bloggen i fyra år, så har hon en häst som hon kommer att komma långt med. En häst, som inte bara hon tror på, utan alla hennes läsare. Picasso har varit en stor del av henne men även av oss. Men även Oprah betyder otroligt mycket för oss. Och att få se hur de utvecklas tillsammans är något jag ser fram emot. Jag vill egentligen inte säga "det kommer att bli bättre", för det finns inget som är så jobbigt att höra som det. Men det kommer att bli bättre. Även om det tar månader. Hon kommer alltid att ha ett hål efter henne och det är tillåtet att gråta när som. 

 

Och jag kommer att stötta Linn så gott det går - för hon är en förebild för mig. Och jag vet att hon kommer att klara detta. För jag tror på henne och för att hon är stark.