Idag. Ikväll. Några ynka få timmar. Stockholm. Globen. En kvinna. 25 år. Så underbar. Ja, jag talar om Rihanna. Idag uppträder hon i Stockholm och jag får inte chansen till att åka dit och se henne. Jag är så besviken på att jag jobbade denna perioden. För ni anar inte hur sjuuukt mycket jag skulle vilja se henne live. Hon har varit en inspiration för mig i flera år, sedan 2006/2007. Jag verkligen älskar hennes låtar och allt hon gör. (Kanske inte allt, men hon är stor del av mig.) Och att veta att hon är i Stockholm, Sverige just nu är så in i helvetes jobbigt. För jag vill så gärna se henne live och att få göra det skulle göra allt. Verkligen allt. Skulle vara så lycklig, verkligen. Åh. Jag kan skriva så mycket om vad som gör henne så speciell och varför jag gillar henne. Men det ska jag inte. Utan jag avslutar här, med ännu mer deppskrivande.

Istället sitter jag i en liten reception, varmt som satan, hungrig, trött och lyssnar på hennes låtar på Spotify. Sjunger med och dansar, får nästan tårar i ögonen över hur underbar hon är. Och hennes texter, finner inga ord. Jag är såklart glad för alla som ska gå och se henne, men samtidigt blir jag så otroligt ledsen. Men det finns inget jag kan göra, mer än att hoppas på att hon kommer till Sverige snart igen! För då jävlar, ska jag gå. Oavsett vad.