Detta projektarbete gjorde jag och fyra kompisar i klassen i maj. Projektet hette så enkelt som Konstprojekt 2. Detta var även det absolut sista projektet vi hade i ettan och om jag minns rätt så fick man välja vad man skulle göra - filma eller fota. Jag ville då jättegärna filma och de andra gick även med på det.

Problemet som vi hade i början var att vi inte riktigt kunde komma på något bra budskap eller något bra filmen skulle handla om. Jag vet inte hur länge det tog innan vi kom på något. Men det som inspirerade oss till detta var ett avsnitt av Top Model som jag såg för några år sedan, där deltagarna skulle skriva ett ord som dem hade blivit kränkta av i skolan. Sen skulle de välja ett ord som var motsatsen till det elaka, alltså ett snällt ord. Men vi ville istället bara ha elaka och kränkande ord - då detta är ett stort problem i skolan. Och om ni inte förstått det så var det mobbning vi ville upplysa folk om.

Sen fanns det ju ett problem till - ingen ville visa sig. Men tack vare att vi hade sett en tidigare film, där de bar masker, och vi bestämde därför att göra samma sak. Tur det. För även om dem hade masker på sig så var de rena rama nervvrak, alla fyra. Inte för att jag inte var det, för det var jag verkligen. Jag skulle trots allt springa runt där, utan mask, och filma och fota. I nordstan, bland massor av folk. Det var lite jobbigt. Men vi klarade det och som ni ser i filmen så var det väldigt många som stannade och tog kort, pratade eller bara tittade. Sen fanns det ju en annan tanke med masken och det var att folk som får stå ut med skit gömmer sig ofta bakom någonting, en mask. Man låtsas att allt är frid och fröjd, att man mår jättebra men att man i själva verket mår svindåligt. Hur många har inte varit med om det? Det har i alla fall jag och det var en riktig plåga, trots att det "bara" höll på i två, tre månader. 

 

Något som jag ångrade var att ingen av oss vågade fråga folk vad det tyckte och tänkte, för det tror jag skulle vara ännu ett plus. Men även om vi inte frågade folk så var det ändå vissa som kom fram, även innan vi började - då vi gick från toaletterna och skulle gå till första stället, som sa att det såg bra ut. Och det gjorde ju självklart att vårt självförtroende stärktes. 

Som alla av oss sa i slutet, efter filmningen och när vi skulle hem - vi hade lätt kunnat göra om det. Och att detta var ett av de bästa projektarbetena hittills. Vilket jag fortfarande tycker. Då har jag ändå gjort många roliga projekt under tvåan.

När vi skulle ha redovisning på detta så var vi sist av alla, vilket är det värsta som finns enligt mig. Alla som lyssnar är trötta och visar oftast inget större intresse - jämfört med de som är först eller näst först. Men det som var så roligt i vår lilla redovisningsgrupp (5,6 grupper från tre klasser), var att alla hade någon form av roligt tema. Man hade skrattat under någon timme eller två tills det att det var dags för vår grupp. Sist av alla, med det temat som berörde mest. En av lärarna sa efter filmen "jag blev så berörd att jag nästan började gråta". Detta gjorde mig riktigt glad, för då visste jag att vi hade gjort ett bra jobb. Att vi hade ett ämne som berörde. Att det var värt den första jobbiga timmen i nordstan. Att det var värt allt jobb vi lagt ner med att hitta låt, plats, ämne, redigering osv. 

 

Filmen är lite längre än fyra minuter och jag hoppas att ni tar er tid för att titta. Inte för att jag vill ha likes eller visningar, utan för att jag vill att ni tänker efter. Jag, och troligtvis resten av gruppen, vill sända ett budskap.

Och till sist så skulle jag  vilja höra någonting om vad ni tycker. Ni behöver såklart inte skriva något, men det skulle vara riktigt roligt! T.ex. Vad tycker ni om filmen? Hur blev er reaktion? Blev ni berörda, eller brydde ni er inte alls? Var det något som var extra bra resp. något som var lite sämre? Sen gärna lite andra åsikter. Ni skulle verkligen vara bäst! :)